8 April

Efter att ha hämtat ut våra Pilgrimspass tidigt på morgonen började vi vandringen utmed Portos kust. Vi började i Leca de Palmeira och 6 timmar och 2,2 mil senare var vi framme i Vila de Conde. Första dagen var tuff. 25 grader varmt i gassande solsken gjorde att jag stapplade in i staden på mjuka ben.

Men ett suveränt fint rum och en rejäl middag på kvällen hämtar man sig ganska snabbt.

Dag 3

Det här var den vackraste av dagar, och stundtals kändes det som att gå i en sagobok. Här vandrar man på stigar dit inga bilar kommer. Allt stod i full blom och fåglarna sjöng lyckligt. Man vandrar genom citron och apelsinlundar, och det finns nog ingen ljuvligare doft än orangeblossom!

Dag 4

Så här såg det ut hela dagen, och det gick uppåt, uppåt och uppåt! 400 m är ingen lek i den här terrängen, och vi var många som tvivlade på om vi skulle orka ta oss upp, även de som gått 5 Caminos. Men vi kom upp till slut och sen började vandringen nedåt. Lika tungt fast åt andra hållet!

Dag 5

Sista vandringsdagen i Portugal gick från Viana do Castelo  till Tui i Spanien. Vacker vandring där vi gick länge, länge i värmen och längtade efter ett break med mat & dryck. Och ”in the middle of nowhere” ligger det bara där! Typiskt Auberge där vi kunde pusta ut en stund.

Dag 6

Shit! Gatorna i Tui är 1000 år gamla, slitna och trasiga. Andreas trampar snett i en trappa och stukar foten rejält. Vi tar paus en dag och checkar in på ett klassiskt gammalt strandhotell. Vi tar en tvättdag, konstaterar att stavar är användbara till mycket, tar en lång god middag och känner på saken. På kvällen konstaterar vi att Andreas inte kommer att kunna fortsätta. Så vi bestämmer att jag fortsätter vandringen ensam, och Andreas kör fortsättningsvis Taxi Camino.

Dag 7

Första dagen på min ”ensamvandring”. Träffar ganska snart Roy & Debbie som jag går tillsammans med ett tag. Två helt underbara Londonbor! Men jag smiter efter ett tag för jag vill gå ensam, måste känna hur det är. Och nu är jag så jäkla fokuserad på att följa de gula pilarna, så jag har inte koll på när jag är framme. Stannar till vid ett lunchställe, frågar några Brazilianare ( som senare blir våra vänner) om vart jag är, och får alldeles snart reda på av servitrisen att jag är framme. Oops…lätt som en plätt!

Dag 8

En av de vackraste platser! Gick ut från staden tidig morgon och jag bara älskar det här! Jag har inte ens tänkt tanken att nu är det bara xxx km kvar, har inte tänkt så bara. Men nu börjar jag tänka att snart är detta slut…och det vill jag inte. Kroppen är helt ok och svarar på allt, inga blåsor, inga skador, inte speciellt ont någonstans utan nu är det bara så häftigt.

Dag 9

Kom precis förbi när det ringde in till högmässa i en liten by. Kyrkan fylldes snabbt av bybor som kom från alla håll. Att vandra är kravlöst på något sätt. Man går och går och det händer alltid något, även fast det inte händer något.

Dag 10

Vaknade tidigt och stoppade ner fötterna i mina svettiga och ubersköna kängor, och började sista dagens vandring. Och nu har jag en känsla av vemod, jag vill inte att det ska ta slut!

Gick första 1 1/2 timma utan att se en enda pilgrim. Människor med ryggsäck är alltid en liten trygghet, och tecknet på att man är på rätt väg. Som de gula snäckskalen och pilarna. Men efter ett tag började de att poppa upp, en efter en, och idag var alla på väg mot samma mål. Och ju närmre vi kom staden ju större blev klungan, och till sist var vi ett ganska stort gäng som gick in i Santiago tillsammans. Den här dagen hade jag lätt kunnat fortsätta en mil eller två till.  Trött men ändå inte, och en otrolig känsla i kropp och själ! Andreas satt på torget och väntade på mig med jordgubbar och skumpa och vi gick tillsammans den sista biten till torget. Mäktigt och magiskt och helt fantastiskt!

Detta är så annorlunda mot resor jag gjort tidigare, och det är definitivt något av det häftigaste jag gjort. Och jag kommer att göra det igen.

Theese boots were made for walking.